fredag 27 februari 2009

Erfarenheterna från Chefsnätverkets besök i Mocambique - Skogsbruket var i fokus

Jag tänkte avsluta veckans bloggande och mitt reportage om våra upplevelser i Moçambique med några ord om ledningsarbetet i skogsbruket. Etärnkonsults Nätverk för Ledare besökte Moçambique för att studera ledningsarbetet i starten av en helt ny industrigren i landet. Västerås Stift satsar kapital och kunskap i ett biståndsprojekt där man utgår från landets enorma tillgångar i skog. Råvaran skall förädlas till mycket exklusiva byggnadsinredningar. Vilken utmaning!

Det finns ingen inhemsk efterfrågan men däremot räknar man med att produkterna går att sälja i industriländerna som Sverige och Tyskland exempelvis. Infrastrukturen i Moçambique måste byggas och utvecklas med transportvägar och hamnar för utlastning, samtidigt som man börjar att producera varorna som skall exporteras till andra kontinenter.


Här börjar man från noll. Alla maskiner, verktyg, manualer, ordningsregler, kollektivavtal mellan arbetsmarknaden parter etc. saknas. Eftersom medarbetarna inte kan läsa eller tala engelska så måste cheferna, visa varje arbetsmoment. Löpande bandet är en mänsklig kedja där man tillämpar handräckning. Flertalet av de anställda har aldrig haft en inkomst. De utkvitterade arbetskläderna med overall och ett par skor värderades i vissa fall så högt att man brydde sig inte om att återvända till arbetsplatsen. Det blev väldigt många intressanta och livgivande samtal med de rekryterade och erfarna ledarna från Zimbabwe och även inom resesällskapet. Några nyckelord för ledningsarbetet där är tålamod, empati och engagemang. Till detta krävs finansiell uthållighet hos biståndsgivarna!

torsdag 26 februari 2009

Varför chefsnätverket åkte till Mocambique för att lära mer om ledningsarbete

Det är säkert många som undrar över vad vi kan lära oss om ledningsarbete i ett land som har 95% arbetslöshet. Ett flertal av befolkningen är analfabeter och kan inte prata engelska osv. Moçambique är ett av jordens absolut fattigaste länder samtidigt som dom har outnyttjade naturtillgångar. Ett flertal krigsherrar har varit där och raserat påbörjade utvecklingsarbeten.

Att leva och färdas genom det landet på åtta dagar var en mycket stark upplevelse. Här fick vi lära oss "team-building" i praktiken. Det behövdes inga modeller. Resesällskapet utsattes för utmaningar som matbrist, bränslebrist, osäkerhet om var vi befann oss eftersom vägvisare inte existerar. När solen går ner på kvällen vid 18-tiden, då släcks lampan. Det blir kolsvart. Vi hade en guide som satt på flaket i ett flertal mil på jordvägar och pekade ut färdriktningen åt oss. Förlorat bagage för halva gruppen var ett annat inslag. Jag kan göra listan mycket längre.

Men, det sägs att människan härstammar från Afrika och att genom olika folkvandringar så har en del av oss hamnat på våra breddgrader. Att komma tillbaka till alltings ursprung och klara påfrestningar under extrema förhållanden var lärorikt. Men den största nyttan med projektet var att det väckte så många tankar kring vårt sätt att leva. Det ställer existentiella frågor på sin spets och vad vill vi med våra biståndsprojekt?

Man växer som människa och vår syn på ledarutveckling är att det måste börja med individutveckling. Därför har vi gjort många ledarutvecklingsresor till andra fattiga delar av världen, som jag kommer att berätta om i min blogg. Vi har inte åkte hem oberörda någon gång. Den här typen av utbildningsresor är en del av vårt koncept: "Nätverk för ledare"

onsdag 25 februari 2009

Chefsnätverket åkte till Mocambique för att lära mer om ledningsarbete.

Igår kväll diskuterades matupplevelser på radion medan jag fortsatte med mitt målningsarbete i ett gästrum på Änglagård. Jag associerade till flera minnen, men ett starkt sådant var när vi var en grupp på 10 personer, med chefer och ledare från våra chefsnätverk som åkte till Moçambique. Vi var där för att lära mer om ledningsarbete. Vi åkte 120 mil i jeepar på jordvägar från Malawi till Beira vid kusten i Moçambique. Vi tog del av ett gigantiskt ledningsarbete där Västerås Stift investerar i skogsnäringen. Ett biståndsprojekt som syftar till att skapa arbetstillfällen för den inhemska befolkningen. Många av cheferna vi mötte, var före detta jordägare i Zimbabwe som hade flytt från hemlandet. I Moçambique råder 95% arbetslöshet. Väldigt många är analfabeter och gläds åt att äga ett par skor! Det mesta av modernisering i landet är ännu ogjort. Folk vandrar längs vägarna i totalt mörker.

På hemresedagen blev vi hembjudna till biskopen i Maputo på lunch. Han och ett av hans barn kunde engelska men inte frun som hade lagat en fantastiskt god och festlig lunch. Många olika byttor med grönsaker, bönor och kött. Därefter en läskande efterrätt. Biskopen visade stolt upp fotografier från Stockholm som han hade besökt några år tidigare. När det var dags att lämna värdparet för att åka ut till flygplatsen för att påbörja den 24 timmar långa hemresan, ville frun visa köket. Stolt gick hon före oss ut till ett plåtskjul på gården. Här på ett jordstampat golv och med en eldstad mitt på golvet hade hon tillagat den mest fantastiska lunchen! Deras barn sjöng för oss utanför plåtskjulet.

Vi häpnade och vår privata plan på att blåsa ut ett modernt kök i Stockholm kom av sig i flera år.

Enkelheten duger och är ofta den bästa!

måndag 23 februari 2009

Relationer mellan arbetsgivare och arbetstagare diskuteras i våra chefsnätverk

Jag har funderat en del kring relationer mellan arbetsgivare och arbetstagare. För lite sedan tog en av mina deltagare i ett chefsnätverk upp frågan "Varför kommer inte våra f.d. medarbetare som har jobbat hos oss och hälsar på oss?" Frågan är intressant och det finns nog en hel del faktorer som samverkar. Men jag tror att en av orsakerna är den ständiga tidsbristen. Tidsandan är sådan att effektiviseringsprocesser eller Ständiga Förbättringar som det också kallas för, är ett måste och då finns det inte utrymme för att prata bort en kafferast på jobbet. Vi sitter kvar med kaffekoppen vid arbetsplatserna och jobbar. Den här andan är påtaglig och jag ser den så ofta vid alla mina nätverksmöten på olika arbetsplatser. Vi söker maximal nytta av varje minut. Som individ har vi inte samma lojalitet mot jobbet som vi hade förr när trotjänare premierades och uppsägningar p.g.a. dålig lönsamhet var väldigt sällsynta. Personalkostnaderna har blivit rörliga och tidigare har man sett personalen som en fast kostnad.

En annan orsak är naturligtvis att förändringsvågen går mycket snabbare nu när vi blir allt färre som arbetar per omsatt krona i företaget. Det här märks på många sätt. Ett exempel är det flexibla landskapet. Våra fasta platser med eget skrivbord och egen bokhylla är på väg ut. Vi har blivit betydligt mer flexibla och jobbar säkert fler timmar per vecka men vi kanske gör en hel del hemifrån vid vår dator eller från en semesterort. Se på oss som kan jobba från gården i långa perioder.

"Det var bättre förr" är ett slitet uttryck som jag inte kan skriva under på i det här sammanhanget men ändå är det så att vi har fått en högre personalomsättning och med den så tappar vi även bort våra "ambassadörer". När vi skickar hem folk för att dom inte behövs längre så kastar vi ut en del av företagets kunskaper och erfarenheter. I kunskapsföretagen är det trots allt så att företagets balansräkning är missvisande. Vi kan inte värdera personalens kunskaper. Det är få företag som Scania, där man väljer att investera i kunskap när konjunkturen viker. Vanligare är att man blir överflödig och därmed klipps banden när man har kvitterat ut sin slutlön.

I USA, där vi var på en av våra första managementresor med deltagare från våra ledarnätverk, var vi på ett ställe där man tyckte att det var lika viktigt att förbereda blivande pensionärer på det livet som komma skall och samtidigt bejakade deras insatser som "ambassadörer". Innan vårt möte med beslutsfattande chefer började så blev vi omhändertagna av en nybliven pensionär, som med stolthet kunde berätta och visa på vad företaget stod för. Värt att fundera på!

fredag 20 februari 2009

Expansionsutrymmet finns under taket - På golvet är det för trångt

Gårdagskvällen på Änglagård ägnade jag åt hantverkets kraft när jag målade fönster och taklister i ett av våra gästrum. Tankarna vandrade och jag tänkte symboliskt på expansionsutrymmet som finns under taket. På golvet är det trångt. Jag associerade till drivkarfterna som har varit ett återkommande samtal i våra chefsnätverk. Var. När och Hur föds de? "Visst gör det ont när knoppar brister" .... som Karin Boye skriver och jag har erfarit det för egen del många gånger. Det är precis när jag kommer fram till vägs ände, det är då man är som mest motiverad till kraftsamling. Djävlaranamma brukar det också heta. Låt mig ta några exempel för egen del. När jag, 16 år gammal, efter 1 månad på naturvetenskapliga linjen på gymnasiet insåg att det här var inte mitt liv. Jag ville jobba och tjäna pengar. Jag skolkade från terminens första idrottsdag och knatade ner till arbetsförmedlingen. Jag fick jobb direkt på Observatoriet i Lund. Jag ringde till pappa på jobbet och bad om att få sluta den nyss påbörjade gymnasieutbildningen. Året därpå insåg jag misstaget med att sluta och sökte till Tekniska Gymnasiet i Malmö. Studieresultaten var högst skiftande. Det fanns ju fortfarande så mycket annat som konkurrerade om min tid. Försökte hinna med studier och att roa mig, flitigt. Dessutom kostade det en slant att roa sig så jag behövde tjäna pengar samtidigt. Men varje gång som jag ställdes inför fakta att studieresultaten måste förbättras för att det skulle bli tal om examen. Då blev det skärpning och ut kom jag med en byggnadsingenjörsexamen. Ensam tjej bland 100 grabbar. I arbetslivet har jag haft anställningar i branscher som har varit konjunkturkänsliga och politikerstyrda. Byggnads- och energibranschen.

Vid 39 års ålder insåg jag att min försörjning torde vara lika trygg om jag tog saken i egna händer som om jag litade till arbetsgivares och politikers strategier. Jag startade Etärnkonsult. Det tar längre tid att vända på en större skuta än en mindre. Det finns många individer som känner igen sig i den här beskrivningen med att kraften kommer när det ser som tuffast ut.
Andra deltagare i dessa ledarforum har vittnat om betydelsen av att ta paus för att hitta ny energi. Lämna skrivbordet för att gå ut i skogen eller gå till ett nätverksmöte eller att göra något med händerna. Hantverk är en god avkoppling och det ger en ro att tänka. Motion och god sömn är andra faktorer som nämns i chefsnätverken, men den största drivkraften finns nog i själva motgången. Det finns ett expansionsutrymme under taket. Jag tror på liknelsen med maskrosblomman som tränger igenom asfalten. Det borde inte vara möjligt men med motivation och vilja går det.

Det här kommer vi att ha spännande samtal kring när vi bjuder upp våra nätverksdeltagare till sommarens seminarium på "Änglagård". Temat är: "Vägval och Uppbrott" Bertil Torekull kommer att berätta om smärtan i varje uppbrott men också vilken positiv betydelse de har fått för den fortsatta vandringen i karriärsplaneringen. Vi kommer också att besöka några framgångsrika "Uppbrottslingar"

onsdag 18 februari 2009

Chefsnätverk i lågkonjunktur

Jag lyssnade på ekots lunchsändning och nu börjar vi bli luttrade med ständiga varsel och tuffa besked från näringslivet och politikerna. Idag var det GM:s dom över Saab som diskuterades och hur våra politiker vill tackla situationen. Mina tankar rullar vidare kring näringslivets utveckling och hur vi har hanterat kriser av den här arten tidigare, exempelvis varvskrisen. Många blir tyngda av nyhetsrapporteringen men det handlar också om vårt personliga förhållningssätt till de yttre marknadsförutsättningarna som vi inte kan påverka. Däremot kan var och en fundera över hur vill jag agera i lågkonjunkturen och "se till att man har bättre kondis i uppförsbacken," som en av mina deltagare brukar säga. Många tror att ekonomin vänder nästa år och det är alltså då vi möter uppförsbacken.

Min personliga fundering kring chefsnätverkets betydelse i motgång såväl som i framgång är att gemenskapen med medmänniskor har en avgörande betydelse. När industrin går på högvarv och arbetsmängden tycks oändlig är det lätt att prioritera arbetet framför egna intressen. Så är det även när utmaningarna är de omvända och vi vill hitta nyckeln till nya affärsmöjligheter, strategier och i en del fall handlar det ofta om konsten att överleva lågkonjunkturen. Överleva för att stå rustade inför kommande konjunkturuppgång. Andra sitter och funderar på sina personliga vägval. Hur ser mitt livspussel ut och hur mycket är jag beredd att satsa på positioneringen i företaget. Alternativen kan i bland handla om att starta eget. De här är exempel på frågeställningar som kommer upp i våra ledarforum som ingår i ett större chefsnätverk. Efter femton år som nätverksledare ser vi att många chefer hanterar likartade frågeställningar, oavsett om de kommer från myndigheter, näringsliv, offentlig sektor eller svenska kyrkan. Det är i ett ledarnätverk som du erbjuds möjligheterna att fritt och kravlöst ventilera just dina frågor. Även om du kontinuerligt ställer frågorna i ledningsgruppsmöten eller i ditt umgänge i det privata livet så har erfarenheterna visat att vi lättare inspireras till ett nytänkande i möten med helt nya branscher och organisationer. Nya kontaktvägar är nya möjligheter och vi tillsammans ökar värdet på kunskapsbanken när vi fritt och otvunget tar tag i de verkliga problemen istället för att diskutera teoretiska modeller. Modellerna behövs också, men i tuffare tider är det en ovärderlig nytta att diskutera verkliga frågeställningar. Det kanske är just nu som chefsnätverket har störst betydelse eller som en av mina deltagare brukar säga "jag har inte tid att komma och det är just därför jag kommer"

tisdag 17 februari 2009

Positionskultur och anseendekultur

Mina tankar kretsar kring de modiga uppbrottslingarna som inte alla gånger har kämpat efter en bättre status, högre lön och nya chefsbefattningar. I karriärstegen finns det stora utmaningar som tilltalar många medan andra känner att man vill skapa ett bättre samhälle, finnas till hands för medmänniskor eller bidraga till någon teknisk utveckling. Alla energier vi satsar på att nå en högre befattning i företagen kan vi förenklat uttrycka som att vi etablerar oss i positionskulturen och vi månar om vår personliga valkampanj. Man inser också att ju längre upp man kommer i företaget ju större möjligheter får man att påverka företagets utveckling. Man får makt, ansvar och befogenheter.

Ett annat sätt att göra avtryck och att få sin röst hörd är att se utmaningarna i anseendekulturen. Som ensamvarg eller "motgångare" måste man hitta sina egna vägar till framgång. Spelplanen ser betydligt tuffare ut och man måste vara beredd att ta saken i egna händer. En sådan kvinna är Vivian Wahlberg, Nordens första disputerande barnmorska. Bertil Torekull berättar om henne i boken "Uppbrottslingar" Det finns oändligt mycket att säga om hennes gärningar och en av dessa är att hon såg till att vi inte längre droppar lapis i ögonen på våra nyfödda barn. Det har vi gjort i Sverige och övriga nordiska länder i över 100 år alldeles i onödan och fruktansvärt smärtsamt för det lilla barnet. Det märkligaste är ändå att hennes egen mor stoppade alla hennes utbildningsplaner efter folkskolan med beskedet att hon var inte studiebegåvad. Som 14-åring började hon att jobba på fabrik och stod ut i två år innan hon tog saken i egna händer. Hon skapade sin egen långa och mödosamma utbildningsväg. Hon fick ett internationellt erkännande för sina insatser inom sin disciplin. Mot alla odds fick hon erkännandet.

måndag 16 februari 2009

Från uppbrott till uppvärmning

Helgen som gick erbjöd ett antal värmande inslag. Det var ju inte bara det att huset blev varmt på tredje dagen utan vi fick en behaglig temperaturhöjning från -28 till ca -10. Solen fortsätter att visa sig och dagsmejan är nära. Skidturen på is och i öppna landskap var häftig och nyttig för kropp och själ. Något sällskap värmde sig i solgasset och hade brasa vid strandkanten.

I skidspåret mötte jag endast två individer vid olika platser och båda dessa stannade upp och öppnade ett samtal med mig. Frågan ställdes vid de båda möten "Vem är du" Det är möjligt att många uppfattar frågan som nyfiken och besvärande medan jag tänker tvärtom. Fantastiskt att de är så intresserade när de ser främmande ansikten i grannskapet och det kan hända på andra mötesplatser också. Jag känner att här finns det en medmänsklighet som vi inte hinner med i Stockholm och vi hinner se hur människan verkligen mår. Vi stannar upp och växlar några ord innan vi går vidare. Somliga av oss tycker säkert att det är integritetskränkande med denna sociala kontroll, men utan tvekan har den ett värde som överträffar nackdelarna. Jag känner mig välkommen som den person jag är och det är värmande.

Efter skidåkning blev det fortsättning på vårt tålmodiga renoveringsprojekt där vi försöker återställa gårdens karaktär. Det är mängder av gipsskivor och spånplattor som Per har burit ut ur huset och del av virket eldar vi upp i kakelugnarna. Det är ett antal dörrar, fönster, socklar och lister som jag har skrapat, spacklat, putsat och målat. Att jobba med kroppen och händerna är värmande men det är också en skön kontrast mot vardagen.

fredag 13 februari 2009

Om veckans "Uppbrott"

Mina tankar handlar om Uppbrottets karaktär. Vi är så många som möter helt nya förutsättningar för varje dag som vi plockar ut från vårt konto. (dvs. antalet dagar vi har att leva) Hur många dagar vi har kvar kan vi inte göra så mycket åt men vi kan påverka att vi får ut det bästa av varje dag. Det är däremot viktigt. Många är vi som mer eller mindre modigt tar beslutet att bryta upp från något bekvämt, tryggt och pålitligt för att se om vi kan finna något nytt som lockar oss. Det är väl det som är själva evolutionen att vi söker hela tiden. Tanken är fascinerande.

Den här veckan har, för Per och mig, handlat om ett mycket konkret uppbrott. Vi lämnade Stockholm och en varm bostad i tisdags kväll för att komma till Änglagård. Här var det kallt, - 28 grader och ett synnerligen nerkylt hus. På dagarna har vi strålande solsken och snötäcket är metertjockt. Efter två dygn kunde vi konstatera att nu är hela huset varmt efter att Per har burit in ett antal vedkorgar varje dag för att hålla kakelugnar och vedspis igång. Och vi trivs.

En annan koppling till uppbrottets karaktär är att att vi förbereder vårt seminarium med Bertil Torekull och andra "Uppbrottslingar" . Temat är "Vägval och Uppbrott" Det är otvivelaktigt så att varje framgång och nyskapande är förenat med en ansträngning att "ta saken i egna händer" i smått som i stort.

Och nu infinner sig det Lilla men nog så viktiga uppbrottet -"Kafferasten". Den är viktig för allt nyskapande!

måndag 9 februari 2009

Något om min Bakgrund och mitt sätt att leva i nuet

Jag är född i Luleå och mitt norrländska påbrå är väldigt starkt i mig. Mina mor- och farföräldrar kommer från Sundsvall vilket innebär att mitt hjärta ständigt klappar för det norrländska kynnet. Det har med tiden blivit så starkt att jag och maken numer har en stuga i Härjedalsfjällen och en gammal träpatrongård utanför Sundsvall. Den har även blivit en del av vårt företag dit vi återkommande inbjuder våra nätverksdeltagare till olika ledarskapsseminarier. www.etarn.se/anglagard.html

Här i den norrländska glesbygden finns ett helt annat tempo än i Stockholm där vi bor och verkar. Här finns lugnet som är så välgörande för själen och naturen som erbjuder otroliga möjligheter till starka upplevelser.

Min uppväxt präglades av flytten från Luleå till Stockholm och sedan till Lund. Det var här som jag träffade min make Per som jag även driver ett företag tillsammans med. http://www.etarn.se/ Företaget, Etärnkonsult, startade jag 1986 och tanken var då att pröva mina egna vingar, medan jag ännu var återanställningsbar.

I Malmö läste jag till ingenjör och fann med tiden att det var värt "besväret" att studera företagsekonomi på kvällarna trots att vi hade heltidsjobb och relativt små barn hemma. Tomas och Anders. Vi, Per och jag har varit anställda på samma företag två gånger innan vi startade företaget. Vi trivs oerhört bra med att dela vardagen, till många bekantas stora förvåning.
Som managementkonsulter jobbade vi ganska traditionellt i ca fem år innan idén med att driva Nätverk för Ledare föddes.

Här är vårt stora intresse att skapa forum för chefer där man fritt och otvunget kan dela vardagens bekymmer och glädjeämnen utan att behöva oroa sig för hur kollegor och anhöriga skall reagera. "Öppenhet inåt och Slutenhet utåt" är vår idé. Vi vet att det blir en kunskapsöverföring inom nätverken och att lärandet i vardagen är värdefullt. Konceptet har utvecklats under tiden och vi har tillfört seminarier och utbildningsresor för våra deltagare.

Mina intressen är natur- och kulturupplevelser. I Stockholm bor vi centralt, vid Humlegården, och här kan vi ta del av det enorma kulturutbudet som finns. Musik, teater, konst, museer och föreläsningar. Det finns alltid något att besöka eller ta del av. Dessutom har vi ett socialt nätverk som inspirerar oss och jag är engagerad i Zonta där jag är vicepresident i vår klubb. I Norrland är det friluftsaktiviteter, socialt umgänge och husrenovering. Änglagård stod och ropade på hjälp när vi tog över den 2004 och där har vi prövat på helt nya färdigheter som har stimulerat oss mycket.

Men den största tillfredställelsen nu är våra barnbarn. Melvin föddes 12 oktober 2008 och Astrid föddes 23 januari 2009. En fantastisk upplevelse att få följa dessa båda små liv som ger så mycket tillbaks.