Igår kväll diskuterades matupplevelser på radion medan jag fortsatte med mitt målningsarbete i ett gästrum på Änglagård. Jag associerade till flera minnen, men ett starkt sådant var när vi var en grupp på 10 personer, med chefer och ledare från våra chefsnätverk som åkte till Moçambique. Vi var där för att lära mer om ledningsarbete. Vi åkte 120 mil i jeepar på jordvägar från Malawi till Beira vid kusten i Moçambique. Vi tog del av ett gigantiskt ledningsarbete där Västerås Stift investerar i skogsnäringen. Ett biståndsprojekt som syftar till att skapa arbetstillfällen för den inhemska befolkningen. Många av cheferna vi mötte, var före detta jordägare i Zimbabwe som hade flytt från hemlandet. I Moçambique råder 95% arbetslöshet. Väldigt många är analfabeter och gläds åt att äga ett par skor! Det mesta av modernisering i landet är ännu ogjort. Folk vandrar längs vägarna i totalt mörker.
På hemresedagen blev vi hembjudna till biskopen i Maputo på lunch. Han och ett av hans barn kunde engelska men inte frun som hade lagat en fantastiskt god och festlig lunch. Många olika byttor med grönsaker, bönor och kött. Därefter en läskande efterrätt. Biskopen visade stolt upp fotografier från Stockholm som han hade besökt några år tidigare. När det var dags att lämna värdparet för att åka ut till flygplatsen för att påbörja den 24 timmar långa hemresan, ville frun visa köket. Stolt gick hon före oss ut till ett plåtskjul på gården. Här på ett jordstampat golv och med en eldstad mitt på golvet hade hon tillagat den mest fantastiska lunchen! Deras barn sjöng för oss utanför plåtskjulet.
Vi häpnade och vår privata plan på att blåsa ut ett modernt kök i Stockholm kom av sig i flera år.
Enkelheten duger och är ofta den bästa!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar