Positionskultur och anseendekultur

Mina tankar kretsar kring de modiga uppbrottslingarna som inte alla gånger har kämpat efter en bättre status, högre lön och nya chefsbefattningar. I karriärstegen finns det stora utmaningar som tilltalar många medan andra känner att man vill skapa ett bättre samhälle, finnas till hands för medmänniskor eller bidraga till någon teknisk utveckling. Alla energier vi satsar på att nå en högre befattning i företagen kan vi förenklat uttrycka som att vi etablerar oss i positionskulturen och vi månar om vår personliga valkampanj. Man inser också att ju längre upp man kommer i företaget ju större möjligheter får man att påverka företagets utveckling. Man får makt, ansvar och befogenheter.

Ett annat sätt att göra avtryck och att få sin röst hörd är att se utmaningarna i anseendekulturen. Som ensamvarg eller "motgångare" måste man hitta sina egna vägar till framgång. Spelplanen ser betydligt tuffare ut och man måste vara beredd att ta saken i egna händer. En sådan kvinna är Vivian Wahlberg, Nordens första disputerande barnmorska. Bertil Torekull berättar om henne i boken "Uppbrottslingar" Det finns oändligt mycket att säga om hennes gärningar och en av dessa är att hon såg till att vi inte längre droppar lapis i ögonen på våra nyfödda barn. Det har vi gjort i Sverige och övriga nordiska länder i över 100 år alldeles i onödan och fruktansvärt smärtsamt för det lilla barnet. Det märkligaste är ändå att hennes egen mor stoppade alla hennes utbildningsplaner efter folkskolan med beskedet att hon var inte studiebegåvad. Som 14-åring började hon att jobba på fabrik och stod ut i två år innan hon tog saken i egna händer. Hon skapade sin egen långa och mödosamma utbildningsväg. Hon fick ett internationellt erkännande för sina insatser inom sin disciplin. Mot alla odds fick hon erkännandet.