Relationer mellan arbetsgivare och arbetstagare diskuteras i våra chefsnätverk

Jag har funderat en del kring relationer mellan arbetsgivare och arbetstagare. För lite sedan tog en av mina deltagare i ett chefsnätverk upp frågan "Varför kommer inte våra f.d. medarbetare som har jobbat hos oss och hälsar på oss?" Frågan är intressant och det finns nog en hel del faktorer som samverkar. Men jag tror att en av orsakerna är den ständiga tidsbristen. Tidsandan är sådan att effektiviseringsprocesser eller Ständiga Förbättringar som det också kallas för, är ett måste och då finns det inte utrymme för att prata bort en kafferast på jobbet. Vi sitter kvar med kaffekoppen vid arbetsplatserna och jobbar. Den här andan är påtaglig och jag ser den så ofta vid alla mina nätverksmöten på olika arbetsplatser. Vi söker maximal nytta av varje minut. Som individ har vi inte samma lojalitet mot jobbet som vi hade förr när trotjänare premierades och uppsägningar p.g.a. dålig lönsamhet var väldigt sällsynta. Personalkostnaderna har blivit rörliga och tidigare har man sett personalen som en fast kostnad.

En annan orsak är naturligtvis att förändringsvågen går mycket snabbare nu när vi blir allt färre som arbetar per omsatt krona i företaget. Det här märks på många sätt. Ett exempel är det flexibla landskapet. Våra fasta platser med eget skrivbord och egen bokhylla är på väg ut. Vi har blivit betydligt mer flexibla och jobbar säkert fler timmar per vecka men vi kanske gör en hel del hemifrån vid vår dator eller från en semesterort. Se på oss som kan jobba från gården i långa perioder.

"Det var bättre förr" är ett slitet uttryck som jag inte kan skriva under på i det här sammanhanget men ändå är det så att vi har fått en högre personalomsättning och med den så tappar vi även bort våra "ambassadörer". När vi skickar hem folk för att dom inte behövs längre så kastar vi ut en del av företagets kunskaper och erfarenheter. I kunskapsföretagen är det trots allt så att företagets balansräkning är missvisande. Vi kan inte värdera personalens kunskaper. Det är få företag som Scania, där man väljer att investera i kunskap när konjunkturen viker. Vanligare är att man blir överflödig och därmed klipps banden när man har kvitterat ut sin slutlön.

I USA, där vi var på en av våra första managementresor med deltagare från våra ledarnätverk, var vi på ett ställe där man tyckte att det var lika viktigt att förbereda blivande pensionärer på det livet som komma skall och samtidigt bejakade deras insatser som "ambassadörer". Innan vårt möte med beslutsfattande chefer började så blev vi omhändertagna av en nybliven pensionär, som med stolthet kunde berätta och visa på vad företaget stod för. Värt att fundera på!