Alla mäter inte värdet med arbete i ekonomisk ersättning

Jag började min dag med promenaden vid vårt stugområde 4 km från Mittådalens sameby i Härjedalsfjällen. Det blir en vacker dag som vi kan avsluta med en skidtur på fjället innan mörkret bryter igenom. I stugområdet finns hur mycket snö som helst att röja och till påsk blir det fullbelagt i området. Det är vintersäsongens höjdpunkt och här odlas familjetraditionerna, som inte tycks förändras över tiden. Det är lika varje år och oberoende av vilken konjunktur vi lever i. En skillnad i år är att trots lågkonjunkturen så måste vi själva ta ansvar för snöröjningen och vi har skottat snö som aldrig förr. Vi har varit här i 25 år. Jag funderar varför ingen vill ta snöröjningsuppdraget.

Det är liten omsättning på stugägarna. Vår förening och vi som vistas här betalar gärna för att få vägen med parkeringsplatser och stickvägar röjda , men ingen vill göra det i år. Vår entreprenör som sköter vägunderhållet har tappat lusten och passionen för snöröjning och avstår hellre, trots att han har investerat i maskinparken. Han tycks inte vilja jobba mer än vad som krävs för att få mat för dagen. Rennäringen är hans passion. I övrigt njuter han nog av att bara få vara, just här. Det är ett sätt att se på värdet med att arbeta. Själen i och passionen för det man väljer att göra.