Om mina tankar inför semstern

Midsommarhelgen har vi firat på Änglagård och äntligen så kom värmen. Det blev en fin helg utan större arrangemang. Vi besökte någon midsommarfest i Gimåfors, ett större knytkalas i Drevberget, en privatägd konstnärsateljé och bekanta i Liden. Att vandra längs en skogsväg framåt småtimmarna i denna ljuva sommartid är häftigt! Ljuset, fågelkvittret, dofterna, traditionerna är starka upplevelser och då kommer känslan, att just nu är det så mycket jag vill göra för att ta tillvara på den korta sommaren.

Semestern börjar nu och frågorna kring den. Vad skall vi göra mer än våra sommaraktiviteter i Norrland? Sol och bad är passé för ett bra tag sedan och att resa för resandets skull är inget att tänka på heller. Däremot är miljöombyte i kombination med en aktivitet, något som alltid lockar.

Tillbaks i tankarna kring Änglagård. I och med att sommaren kom så vill jag börja semestern med att smycka gården med blommor. Rabatter är en svår konst att sköta när man är deltidsboende, men blommor i krukor är ett måste. Vi ser fram emot en större släktträff på gården i och med att lilla Astrid, vårt yngsta barnabarn, skall döpas i Lidens gamla kyrka. Men efter det är miljöombytet aktuellt innan det är dags att börja jobba igen i augusti.

Det kan bli släktforskning på Öland, fjällvandring med packning, kammarmusikfestival eller någon annan idé som kommer. Att ta dagen som den kommer är så viktigt. Det är då, man möter de oförutsedda händelserna som vi minns efteråt och säger "Tänk vilken tur att vi ....! Jag gläds åt sommaren och försöker "fånga det okända med öppna händer". Nu kan jag åter öppna sommarfönstret i köket och låta vinden smeka mina rutiga köksgardiner.

Man hinner det man hinner och resten får vara

Dagarna blir längre och det är så mycket vi vill göra. Samtidigt verkar sömnbehovet att minska och många mår mycket bättre i sol och värme än i kyla och mörker. För egen del var det dags att klättra längs väggarna igen (bokstavligt talat) igår kväll. Målarpenslarna har kommit fram och nu är det taklisterna i sovrummet som får ny färg.

Jag frågade en av min nätverskdeltagare för en tid sedan; Blir du inte stressad av alla idéer till förändring och företagsledningens förväntningar på ett snabbt resultat? Hon har fått nytt och spännande uppdrag och klivit upp ett steg till i karriären. Nu sitter hon i företagsledningen i en global koncern med säte i Finland. Hon svarade med ett brett leende på sina läppar "man hinner det man hinner och resten får vara" Så klokt hon tänker. Hon har satt upp rimliga mål för sig själv.

Det kan vara nog så viktigt att sätta egna mål som är balanserade. Man behöver inte göra dubbelt så mycket bara för att dagen har förlängts med 100%. Njut av sommaren!

I "Nätverk för ledare" återkommer frågan om förändring

Vi har nu kommit upp till fagra Norrland. Den sista arbetsveckan före den långa semesterperioden har börjat. Många av våra nätverksdeltagare värdesätter miljöombytet men ser till att vara ständigt nåbara.

Sommaren blir tid för kontemplation. När vi träffas i chefsnätverken i augusti kommer vi säkert få kunskap om några som vill ändra sitt livsmönster. Den känslan är ganska vanlig efter stoppet men försvinner i takt med att almanackan fylls på med tidplaner för olika projekt, möten, utvecklingssamtal, tjänsteresor etc. Lusten att förändra trängs undan av våra vardagliga måsten.

En del funderar säkert på att säga upp bekantskapen med sina "Måsten" och kanske ägna sig åt biståndsarbete i Moçambique osv. För att ta vara på den nyfångade tanken och lusten kring förändring har vi tillsammans med Bertil Torekull seminarium på Änglagård kring "Vägval och Uppbrott" den 26 - 28 augusti. Han berättar om sina erfarenheter kring Uppbrott. Ibland frivilliga och ibland ofrivilliga. Kanske att vi just då är beredda att börja på något nytt. "Orkar du inte spänna bågen en gång till?" var det en av mina nätverksdeltagare som frågade en person som hade en idé till förändring men saknade mod till genomförandet.

Tänk vad det finns många goda idéer till förändring som aldrig har effektuerats på grund av att modet har saknats. Vi upplever att friheten saknas men egentligen är det väl jag själv som är det största hindret till förändring. Vi ser fram emot några spännande seminariedagar i Vike, 6 mil från Sundsvall. Programmet finns på vår hemsida www.etarn.se

Inga fler tidsstudiemän på jobbet - Ett tema som diskuteras i "Nätverk för Ledare"

Det har varit en vecka med samtal kring effektiviseringsprocesser. Det senaste året har LEAN varit ett genomgående tema på många företag. Alla moment i produktionen analyseras. När medarbetare och chefer ser någon chans till tidsbesparing markeras iakttagelsen med postit lappar och åtgärdsprogram upprättas. Allt avrapporteras vid dagliga produktionsmöten på fabriksgolvet. Ständiga förbättringar är ett mera välkänt begrepp.

Den här modellen prövas i de administrativa processerna på flera företag. På ett ställe träffas chef och medarbetare två gånger per dag. Man tvingas avrapportera något framsteg vid varje möte. Det är piskan som har kommit fram och telefonsamtalen analyseras. Hur effektivt var samtalet? Tjänsteresorna ersätts med videokonferenser etc. Många blir störda, känner sig jagade och ständigt iakttagna. Känslan accentueras för några som byter sina egna kontorsrum till en arbetsplats i kontorslandskapet. Men nu blåser det nya vindar.

Denna ständiga analys av medarbetarnas prestationer är på väg ut. Förmodligen tar varje analys och tidsstudie så mycken tid och energi från produktionen att man i slutändan har förlorat mer tid än vunnit. LEAN konsulter har sagts upp och vi är på väg in i ett nytt mönster.

För egen del så så flyttar jag det digitala skrivbordet under helgen från Stockholm till Änglagård. Varje flytt är en omställning som utmanar mig. Den tar tid och tidsstudiemannen, LEAN konsulten, skulle underkänna den. Men, miljöombytet ger energi som inte går att bevisa i någon matematisk formel.

Våga se och höj abstraktionsnivån

På min morgonpromenad gick jag förbi ett konstgalleri på Sturegatan i Stockholm city. I skyltfönstret läste jag titeln på en konstsamling, "Våga Se" Det är ett tema som diskuteras i våra "Nätverk för Ledare"

Det är lättare att blunda för sanningen än att se sanningen i vitögat. Trots att vi blir lättade när vi diskuterar problem för var de verkligen är så hamnar vi lätt i diskussioner om detaljer.

Ett konkret exempel fick jag vid en föreläsning för många år sedan på temat "konflikthantering" Istället för att tjafsa om detaljer, som "du sa si, jag sa, du sa si .. osv" Den diskussionen leder oftast ingen vart. Föreläsaren ville istället att vi höjer abstraktionsnivån och frågar "Ska vi fortsätta så här eller ska vi göra några grundläggande förändringar i våra liv?"

Då får man energi när man diskuterar de grundläggande orsakerna till konflikten. Våga se sanningen och höj abstraktionsnivån!

Min son gifte sig i lördags och talen betydde så mycket

Lördagen den 6 juni, på nationaldagen, gifte sig Anders med Erika i Färentuna kyrka på Ekerö. Det var ett fantastiskt fint bröllop med släkt och vänner som det bör vara och bruden var förtjusande. Så otroligt söt tyckte vi nog alla som var där.

Det som jag bland annat har reflekterat över är alla talen. Vilka fantastiska tal och det var mest unga som höll personliga tal. De innehöll värme, humor, en del avslöjanden men också många visdomsord. Jag fascineras av att det är den yngre generationen som kan hålla dessa tal. Den äldre generationen tycks ha svårare för detta. Min teori är att skolan har lyckats med att träna eleverna i muntlig framställning. Jag ser en självkänsla och medvetenhet i dagens unga som vi inte hade på vår tid.

För några år sedan hade vi seminarium för våra chefsnätverk på Botkyrka Gymnasium. Här sa rektor Tom Hagman, "om vi inte har lyckats med att lära dom någonting så skall vi åtminstone ha gett dom lite kaxighet". Med talets gåva kan man komma långt!

Sen är det naturligtvis en stark upplevelse att som förälder, få ta del av alla dessa tal och berättelser från brudparets vänner. Jag fick nya perspektiv på min egen sons uppväxt!

Gränserna mellan arbetsliv och privatliv suddas ut

Igår mötte jag en av mina grupper i "Nätverk för ledare". En av deltagarna, en personalchef på ett amerikanskt företag, konstaterar att hon är aldrig ledig. Hon är jämt uppkopplad på nätet och mobilen stängs aldrig av. Den är påkopplad 7 dagar i veckan. Hon var nyligen hemkommen från en semesterresa till Grekland. Där hade hon dagligen hanterat sin e-post i sin arbetsdator.

Den här situationen känner många igen i ledande befattning. Idag sökte jag en ekonomichef på ett större företag. Då blev jag kopplad till hans mobil eftersom han var hemma på föräldraledighet.

Samtidigt får man höra att de unga tar med hela sin digitala värld till jobbet. Den privata e-posten hanteras i arbetsdatorn, privata affärer görs via arbetsdatorn, privata telefonsamtal hanteras i mobilen. Ofta hanteras den verksamheten på arbetstid. I vissa fall styr de t.o.m. sina val av datorer, programvara och mobil så att de kan kombinera sina intressen i arbetslivet och i privata livet i en och samma utrustning.

När är vi riktigt lediga?

Var kommer gnället ifrån? - en diskussion som vi har haft i "Nätverk för ledare"

Jag har i tidigare inlägg undrat var energierna kommer ifrån. För lite sedan hade jag ett nätverksmöte på ett av de industriföretag som har högre beläggning i dag än för något år sedan. Miljödebatten påverkar efterfrågeutvecklingen på deras produkter i positiv riktning. Företagsägarna ser att kurvan för tillväxt fortsätter att stiga och söker efter folk. Här pågår nyrekryteringar och framtidsutsikterna är mycket goda.

Men, säger min nätverksdeltagare: "Vi har för ett tiotal år sedan varslat om uppsägningar och stängt fabriker. Det fanns många missnöjesyttringar då. Men paradoxen är, att det i dag gnälls lika mycket som då, men på andra saker. Vi har för mycket att göra heter det"

Är gnället en naturlig del av vardagen på en arbetsplats eller har just den personen haft otur med att drabbas av gnäll på jobbet. Tänk om vi kunde använda all den energin som finns i gnällprocesserna till något konstruktivt. Är det en omöjlig ekvation?

I "Nätverk för ledare" poängteras framförhållning och kommunikation - Att ligga steget före är varje ledares uppgift

Att ligga steget före är varje ledares uppgift. Konsten är att göra det. Med Ledare avser jag företagsägare, politiker, media och alla vi andra som på något sätt vill vara delaktiga i utvecklingen.

Hur fångar vi då upp vad som efterfrågas i framtiden? "Lägg ditt öra mot skolgården" hörde jag Bert Karlsson säga vid något tillfälle. Det var en utmärkt metafor. Jag skulle också vilja säga att det är det som SVT inte gör när de undviker småpartierna i slutdebatten som sänds på torsdag inför EU-valet. Personligen röstar jag på ett mera traditionellt alternativ, men känner en viss frustration över att alla inte får vara med. En demokratifråga enligt mitt synsätt. Det var en parentes.

Tillbaks till företagets utvecklingslära i tre steg:
1. Ägarna skall ha visioner om vart dom vill komma med företaget = Utsikter
2. Företagsledningen vill åstadkomma ägarnas önskade resultat = Avsikter
3. Medarbetarna inser vilka svårigheterna är när man vill uppnå ledningens Mål = Insikter

För att lyckas vill vi alltså se att de olika nivåerna kommunicerar med varandra. Det ökar förutsättningarna för att nå ett lyckat resultat. Som en jojo, upp och ner i några vänder. Vanligt fel är att ledningsansvariga skjuter insikterna åt sidan i någon värderingsprocess och pratar om motstånd istället. Då blir det lätt att utvecklingsarbetet går i stå när man inte är bredd att kommunicera de olika perspektiven.

Några teman för kommande nätverksmöten är "framförhållning och kommunikation"

Se människan för vad hon är - det är ett återkommande tema i all ledarutveckling

En tanke från Kungsgatan i Stockholm. Jag var ute och handlade i lördags och passerade en tiggare flera gånger när jag lite okoncentrerat sökte de rätta affärerna. Det tog lite tid för mig denna vackra och varma lördag. En vecka innan min yngsta sons bröllop.

Det är tyvärr en allt vanligare gatubild att tiggare etablerar sig på gator och torg men även på t-banan händer det. Man får många tankar när man ser en man i sina bästa år i vårt välfärdsland, stå på knä med mössan i hand och fråga efter gatutrafikanternas allmosor. Ska det behövas undrar man.

Många med mig rusade förbi honom utan notis. Jag såg ingen som gav mannen en slant i hans keps. Däremot var det en man som sa till honom "Gå och skaffa dig ett jobb istället!" Den första tanken jag fick var att - det är lättare sagt än gjort i dessa dagar när vi redan har en relativt hög arbetslöshet.

Jag vet ju inget om den här individens förutsättningar, men faktum är att jag tror ändå att det var en bättre insats han gjorde till tiggarens utveckling genom att han faktiskt såg honom och hade en åsikt. Vi andra tittade skyggt åt ett annat håll och ignorerade honom helt och hållet.