Det är svårt att förstå den tysta vägens budskap

Tystnaden kan vara påträngande men den kan också vara vilsam. Ofrivillig tystnad kan vara skrämmande och för den som frivilligt väljer tystnaden så finns det en harmoni. Jag tänker exempelvis på de som tar paus från en stressig vardag med mycket ljudkulisser och far till Norrbottens glesbygd eller går i retreat eller mediterar. Ett sätt att slappna av och finna ro. Det kan också vara ett sätt att lära känna sig själv.
Igår fick jag ett sorgligt samtal från en bekant som under en längre tid har kämpat sig igenom ett dåligt äktenskap. I umgängeskretsen har paret fungerat men i deras privatliv har det varit kaos.

Nu har dom kommit fram till ett vägskäl där alla försök till fortsatt gemensam vandring genom livet känns meningslösa och de väljer skilda vägar.
I ett sådant vägval är Tystnaden och Ensamheten skrämmande och mycket svår att välja. Men ändå känner jag ett visst hopp att de i den situation hittar nya vägar att följa, var och en på sitt håll.

Det går inga spår .....

Det går inga spår till kontrastenas affärsman. Igår fick jag ännu en gång erfara att det går att tjäna pengar på det mesta. Det är bara din egen fantasi som sätter gränserna. Jag fick höra talas om mannen i Norrbottens glesbygd som säljer tystnaden. Bakgrunden var att han blev ensam kvar i byn efter generationsskiften och utflyttningar. Det blev tyst i byn. Han omvandlar problemet till en möjlighet och säljer tystnaden!

Tänkvärt! Även om jag inte säljer tystnaden så värdesätter jag tystnaden i naturen eller i glesbygden. Det är en källa till att ladda batterierna som ofta glöms bort.

Hur ofta använder vi ordet stolt

För en tid sedan var jag på 60års kalas i Nynäshamn. Det var Karin som fyllde 60 och maken var en av talarna. Han stod på scen med mikrofon i handen och höll ett tal till sin fru. Han prisade hennes förmågor och envishet. Hon trotsar motgångarna och ett mindre handikapp. Karin pluggar på en akademisk utbildning på distans. Hon vill förkovra sig i sitt jobb.
Han avslutade sitt framförande med "jag är stolt över min fru"

Det var gripande och jag tänker på ordet stolt. Hur ofta använder vi det? Vi har alla något att vara stolta över men det är kanske ett svenskt fenomen att vara lagom och då prisar man inte sig själv, anhöriga eller sin arbetsgivare.
Jag är övertygad om att egentligen kan vi lite till mans fundera över; Vad är jag stolt över? Vi kan nog minnas eller säga många gärningar som vi är stolta över.

Gamla mästare väcker mina tankar

En ny vecka tar sin början för vår del på Änglagård. Det är otroligt kallt men vackert. Det börjar bli lite svårt att hålla värmen inomhus och någon vattenledning fryser. I kakelugnarna eldar vi flitigt och en och annan skidtur kommer väl till pass efter dagens arbete, även om de blir korta. Renoveringsarbetena fortsätter och i helgen har jag målat de ursprungliga golvsocklarna som vi har tagit rätt på. Dom låg undangömda på vinden. Från begynnelsen var de allmogeblå kunde jag se när jag påbörjade skrapningen. Det färgvalet har jag tagit fasta på. Socklarna blir allmogeblåa.

Återigen så inser jag att gamla mästare och gamla kunskapper faller till glömska allt för fort och vi utvecklar nya tekniker och talar om kompetenser. På företagen ritar vi kompetensprofiler och skapar linjära program där olika kompetenser skall matchas mot varandra. Det vi talar mindre om är våra förmågor och konsten att upptäcka förmågorna i vår omgivning. En nära bekant har sökt jobb en längre tid utan större framgång men i veckan som gick så fick hon erbjudanden om två jobb på olika välrenomerade företag i Stockholm.

Jag vet om att hon bär på förmågor som inte så lätt kan beskrivas i någon kometensprofil men hon kommer att bli framgångsrik i det företag hon väljer att satsa sina energier i. Hon har definitivt förmågor som går att vidareutveckla.

I Sverige betraktas snö som avfall

En av mina nätverksdeltagare som är djupt engagerad i dilemmat med kommunens avfallshantering, träffade jag i veckan. En deponi byggs efter mycket avancerad teknologi för att återvinna så mycket som möjligt av vårt avfall.
Han påpekade att Sverige är nog det enda eller ett av dom få länder i världen som betraktar snö som avfall. Renhållningsansvariga får inte tippa avfallet dvs. snön var de hittar lämplig mark eller vattendrag. Snön kan förorena vår miljö! Svårt att se snön som avfall, när jag tittar ut i ett fantastiskt vackert snölandskap.

Frihet att göra vad du vill

Frihet att göra vad du vill är en positiv känsla för många medan andra tappar styrförmågan och blir villrådiga. Det är exempelvis svårt att planera en bra semester. Dagarna flyr undan och snart uppstår vilsenheten. Man blir desorienterad och rådlös. Hur skall jag ta hand om den här friheten? Att leva och verka i total frihet är en utmanande tanke. I det läget kommer vi alla, förutsatt att vi uppnår pensionsåldern. Då är försörjningen tryggad och plikterna försvinner. Det uppstår ett tomrum som få är tränade inför. I min profession möter jag många i karriären och olika insatser görs för att kliva upp ett steg till på karriärstegen.

Men vilka tränas egentligen inför att kliva ner från karriärstegen för att göra vad du vill. Jag märker att lille Melvin, drygt ett år gammal, som går på dagis tränas i ett kollektivt mönster. Utan tvekan så trivs han med det. Han lär sig mycket och utvecklas av den kollektiva samvaron.

Ensam är stark, ett bevingat uttryck, och jag är övertygad om att det är bra för kropp och själ att ibland gå sina egna vägar. Våga släppa taget. Som egen företagare ställs jag ofta i den situationen att göra vad jag vill.

One Company som företagsfilosofi - Håller det?

Igår hade jag nätverksmöte på ett större svenskt industriföretag som internationaliseras på lite olika sätt. Det sker genom köp av produktionsanläggningar utomlands, etablering av säljkontor och samarbetsavtal med agenter på olika kontinenter. Koncernen växer och ledningen sitter i Stockholm. Hur leder man ett snabbväxande företag där så många olika kulturer skall vävas in i koncernen?
Frågeställningen är intressant. Ledningen har valt att föra in begreppet One Company. Vi associerade till "Vi-andan" och spontant frågade jag till vad nytta?

Vi fick en diskussion kring kulturmöten i vardagen och är det en fördel att skapa en så stark företagskultur att medarbetarna känner sig som hemma till vilket landskontor dom än kommer eller är det av godo att bejaka olikheterna och följa den kultur som gäller på olika områden?

Att implementera stark ledningsfilosofi från ett HK som genomsyrar hela koncernen är en filosofi som vi känner igen från de amerikanska företagen.

Vi hade ett seminarium för ett antal år sedan där föredragshållaren talade om tre begrepp: "Utsikter - Avsikter - Insikter" Dvs ägarna har utsikter med stora vyer och höga ambitioner Ledningen har avsikterna att genomföra ägarnas ambitioner och medarbetarna som finns på fältet har insikterna. Dom ser vad som är möjligt och var begränsningarna finns.

Kommunikationen mellan de olika nivåerna är av största betydelse och då är det nog svårt att skapa ett "One Company". Bolaget utvecklas och anpassas till respektive marknad.

Tre olika teman på tre helt olika platser för ledarskapsutveckling

Nu har vi skapat programmen för Seminarierna på Änglagård den 2-4 juni och för nästkommande utbildningsresa den 17 - 21 september till Italien. Dessförinnan har vi haft utbildningsresan i maj till Libanon. Tre helt olika teman och alla har bäring på ledarskapsutveckling. I Libanon kommer vi att inspireras av en mångkulturell affärskultur som överlever politiska och religiösa motsättningar i landet. Temat blir ”Ett professionellt ledarskap är att våga söka nya lösningar”.
En intressant insikt är att affärsvärlden lever sitt liv och Ingvar Kamprad har till och med en idé om att skapa IKEAhus i fredans tjänst där konflikterna mellan olika folkslag är som störst.

På Änglagård kommer vi att bli betydligt mer jordnära och se till värdet med att ta hand om sin kropp och själ. Temat blir livsstil och kopplat till aktivitet i naturens värld. Vi plockar upp gamla kunskaper från början på förra seklet.

I Italien kommer vi att möta frimodiga och oförfärade människor. Dom gör det andra inte ens vågar att drömma om. Temat blir att se det möjliga i det omöjliga.

Jag hinner inte allt men det jag hinner är det som jag prioriterar

Det är strålande vackert idag och ett välplogat snölandskap ligger som vita tårtbitar ute på backen. Snölandskapet välkomna mig att komma ut och njuta. Jag är emellertid uppfylld av det som jag vill göra och det som jag måste, så jag nöjer mig med att blicka ut och stanna vid min dator. Mina tankar går till det som jag vill göra och till det som jag inte hinner. Skillnaden mellan gjort och ogjort är en prioriteringsfråga.

En av alla mina kloka nätverksdeltagare sa vid något tillfälle: Jag gör det jag hinner göra och resten får vara. Ett förhållningssätt som hennes överordnade accepterade. Hennes tydlighet besparade henne dåligt samvete.

Jag såg "Himlen kan vänta" - En fest för livet är vi många som kan fira

Apropå starka upplevelser i livet så såg jag ett tv-program igår "Himlen kan vänta". Fem individer med tillsynes obotliga sjukdomar skildrades. Olika former av cancer hade drabbat fyra av dom och den femte, Martin, hade drabbats av ALS. Alla var medvetna om att deras dagar var räknade. Men mot alla odds så verkar det som om canserpatienterna överlever sjukdomen och får ett nytt liv att ta hand om. För Martin verkar det dessvärre som om ingen räddning finns men han har definitivt inte övergett hoppet om att det skall utvecklas nya mediciner. Han vill leva!

Tänk vilken energi dessa personer visade prov på. Efter att sjukdomen med smärtsamma operationer och strålbehandlingar har passerat revy så väcks deras kroppar med ett nytt liv. Två av dom har blivit föreläsare och en av dom har blivit yoga instruktör och kommer ut med sin första bok i vår.
Det finns många som har upplevt liknande scenarier och förvånasvärt är att vi måste bli påminda om livets ändlighet, trots att vi alla vet att så är fallet.

Det var så klokt av dom att ställa till "en fest för Livet" med anhöriga och vänner. Det är så mycket mer värt att fira livet än jämna bemärkelsedagar. En fest för Livet är vi många som kan fira!

En ny dag, en ny vecka - På Änglagård är det lätt att kraftsamla

Helgen har passerat och Gregoris uteblev, när han fann det viktigare att hålla rent på sitt hustak från snö och is. Takläckage är problematiskt och sagorna i den grekiska mytologin får vi ta vid ett annat tillfälle resonerade han. Vårt sällskap fann det för gott att ta en promenad med spark denna första vårvintersöndagsmorgon i strålande solsken. Det blev kaffe och lunch med egna berättelser som anknyter till vunna erfarenheter och även starka upplevelser i verkligheten.

Nu har dagen blivit längre och vi hann med en skidtur innan dagsljuset försvann. Det är så häftigt nu och lätt att kraftsamla på Änglagård. Suget efter nya aktiviteter och nya kunskaper växer.

Vi uppskattar våra kulturmöten i Sverige och i goda vänners lag lär vi mer om den grekiska mytologin

Nu är vi installerade på Änglagård sedan ett halvt dygn tillbaka. Med snöoväder och sen avresa från Stockholm så blev det midnatt innan vi var framme. Vi får en liten utmaning när vi kliver in i ett till hälften kallt hus. Vattenledningen i badrummet hade frusit sönder. Med kreativitet, lite praktisk läggning och ett nätverk av vänliga bybor och en och annan hantverkare, så blev problemet avhjälpt på kort tid.

Det är alltid förenat med en viss oro att åka hit i kalla vintern, men det brukar ordna sig. Det finns två helt olika sociala mönster i stan och på landet. Båda har sina kvalitéer och vi finner oss snabbt till rätta. Nu är det snart helg och vi förenar det privata sällskapslivet med ett seminarium. På söndag förmiddag kommmer Gregoris och vi får vi en berättelse om grekisk mytologi och kopplingar från den till nutid i organisationsmodeller och till företeelser som vi bedömer som tekniska innovationer. Det sägs att ingenting är nytt under solens ljus.

Hur rustade är vi för att klara motgångar

Vi har vår fria vilja att välja vilka vägar vi skall gå på livets vandring. Många upplever det motsatta, när traditioner och värderingar påverkar våra val. I arbetslivet rutas vardagen in i olika processer etc. Många finner tryggheten i olika normer och rutiner som gör att vi inte behöver göra egna avgörande val. Otryggheten blir i de fallen så mycket större när de riskerar att bli av med jobben.

Andra finner det motsatta och känner ett behov av att styra sin egen vardag. Vi har valt att vara egna företagare. Att vara egen företagare är ett sätt att leva. I vårt fall har vi både privatliv och arbetsliv gemensamt. Vi har lagt båda äggen i en och samma korg som en bekant sa till oss. Det är en livsstil som passar mig.

Min fundering kretsar kring alla de som blir drabbade i samband med omorganisationer och företagsnerläggningar. Vilka är det som klarar den påfrestningen och ser uppsägningen som en ny chans till ett avgörande vägval och vilka är de som drabbas hårdast?

Utan utbildning kommer man inte in på arbetsmarknaden sägs det och det äger nog sin riktighet. Men det är så mycket mer som krävs i arbetslivet idag. Social kompetens, nätverk, kreativitet etc. Egentligen är det väl så att vi i ett utsatt läge tränar andra färdigheter än vad vi gör vi gör i vår vardag där "den ena dagen är den andra så lik som den någon sin kan bli" som min gamla far brukade klaga över i sina unga år.

Ett ovanligt inslag och vi är på väg mot nya insikter i Libanon

Vi tycker om att bryta verkligheter mot varandra. Det gör vi i våra nätverksgrupper där vi sammanför ledare med helt olika kompetenser från helt olika branscher. I våra seminarier utvecklar vi det intresset när vi söker upp företag, organisationer och nya kulturer. Seminariet i Botkyrka var ett sådant tillfälle i höstas när vi sökte kulturmöten.

Det blev en dag som gav mig nya perspektiv på vår tillvaro. I Botkyrka talar man inte om att man är en invandrarkommun utan omnämner istället internationell kommun. Utbytet mellan oss som var där var stort och nu har det resulterat i att vi dagarna går ut med vårt erbjudande om Ledarutbildning i Libanon. Visst är det ett projekt som ställer många frågor och det är väl just då som lärandet blir så inspirerande och livgivande.

”Ett professionellt ledarskap är att våga söka nya lösningar”.

Dagens utmaningar inspirerar oss att finna nya lösningar, värderingar och livsstilar. Det räcker inte längre att vara välutbildad och erfaren. Nu efterfrågas nytänkande, kreativitet, entreprenörskap. En aktuell och framtida utmaning är mötet med andra kulturer. Vilka ledtrådar till nya lösningar kan vi finna i ett extremt mångkulturellt samhälle som Libanon?