Stora ledare bekämpar fattigdom med ett matriarkaliskt samhällsbygge

Igår lyssnade jag på företrädare för Hand-in-Hand rörelsen, som grundades bl.a. av Percy Brnevik. Han och hans medarbetare håller på att frälsa världen med marknadsekonomiska modeller. Dom söker upp olika delar i Indien där fattigdomen är som mest utbredd. Med microlån, utbildningsinsatser, hälsovård i stor skala sätter dom folk i arbete genom att lära dom de mest elementära kunskaperna i entreprenörskap och det anmärkningsvärda är att de är kvinnor och barn som skall utbildas. Man bortser från männen.

Det är kvinnorna man satsar på för att skapa arbetstillfällen och det är kvinnorna man vill låna ut pengar till. Osv.

Det är en enorm kraft i det dom säger och det dom gör, men samtidigt blir jag så förundrad över frånvaron av motkrafter. Finns inte dom eller är dom som så entusiastiska i sitt sätt att bekämpa fattigdomen så dom kan bortse från traditioner, kulturarv, religiösa motsättningar, kastsystem, genderfrågor, politiska krafter etc. Dom vill hjälpa Indien och numer även Afrika från botten istället för att dela ut bidragen till den politiska maktapparaten som skall fördela gåvorna till enskilda näringsidkare eller individer.

Det känns märkligt om Percy Barnevik och hans medarbetare har hittat lönsningen till att bekämpa fattigdom och barnarbete i U-länderna. Finns det ingen hund begraven i hans koncept?