Men strunt är strunt och snus är snus ...

Apropå trender och mitt ointresse för att ge vika för trender i design, inredning, prylar, etc. så går mina tankar till Gustaf Fröding och hans dikt;

Men strunt är strunt och snus är snus
om ock i gyllene dosor
och rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor

Man blir inte yngre med åren men möjligtvis klokare

Det finns många tillfällen som jag känner att det är skillnad i kapacitet mellan mina 30 åriga söner och vad jag orkar engagera mig i. Men det finns också en trösterik parameter i sammanhanget. Man blir klokare med åren. (enligt vad jag själv tror) Jag märker att mina tankar tar andra baner i dag än för trettio år sedan. Det blir färre misstag i olika valsituationer.
Man vågar ta ut svängarna och gå på egen maggropskänsla istället för att följa trenderna.
Det konstiga är att det är lättare att gå sina egna vägar istället för att kolla trendsättarnas värderingsmallar. Det tar tid, kostar pengar och resultatet blir oftast en kortvarig glädje. Det märks väldigt tydligt i heminredning. Färgsättningarna växlar hela tiden och nu är den vita perioden snart till ända. Nu skall det vara färg på väggarna igen.
I en butik såg jag häromdan att man annonserar om att de säljer en livsstil. Det är anmärkningsvärt. Livsstil kan man bara välja och inte köpa i en affär. Möjligtvis att det tilltalar den yngre kundkretsen, men knappast den äldre.
Man blir inte yngre med åren men möjligtvis klokare.

Lön för mödan

I förgår hade jag mina Zontakamrater här på styrelsemöte, klubbmöte och middag. 24 namn på gästlistan men riktigt så många kom inte. Sjukdomsfall och plikten kallade för någon, men vi var många. Min anspänning inför kalaset var påtaglig och det fanns ju en del logistikövningar och tidsplanering att hålla rätt på och kanske just därför så missade jag det viktigaste. Jag glömde sätta på ugnen! Det uppstod kris i köket, när jag dessutom insåg att jag inte behärskade den nya spisen. Jag fick inte igång den. Vad gör man då? Våningen fylldes med hungriga damer och jag fick inte igång spisen.

Jag gjorde det enda rätta och talade om för gästerna min synnerligen pikära situation och frågade om hjälp samtidigt som jag serverade vinet för en stunds mingel innan maten. Resultatet blev många händer som sträcktes ut till min hjälp och det blev mycket skratt. Jag kände värmen strömma emot mig och snart var problemet avhjälpt. Resten av kvällen avlöpte väl och jag fick en varm applåd för mitt arrangemang.

Lön för mödan är ytterst en drivkraft men jag menar att uppskattning för gjorda insatser är nog så viktigt och det gäller i alla sammanhang i såväl arbetsliv som i privatliv.

I Nätverk för ledare diskuteras om modet att våga - Det är bättre att lyssna till den sträng som brast ...

Vi är många som ställs inför vägval i olika skeden av livet. Ibland mindre justeringar och ibland genomgripande förändringar. Vi måste avsluta ett boende, en anställning, skiljas från en nära kamratkrets etc.

Det handlar om modet att våga. Att våga göra ett uppbrott för att gå vidare på livets vandring från vaggan till graven. För några är det lätt att möta situationerna där man ställs inför ett vägval. För andra kan det vara betydligt mer smärtsamt. Börjar man dessutom att inkludera parametrar som känslor, traditioner, ekonomisk trygghet etc. i beslutsbeslutsprocessen då blir valsituationerna tuffare. Man kan resonera sig fram till bästa lösningen men för egen del så har magkänslan varit en betydligt bättre vägvisare.

Många stora beslut har dessutom varit impulsiva men också varit väldigt bra.

Det är bättre att lyssna till den sträng som brast än att aldrig våga spänna bågen.

I Nätverk för Ledare har vi inga nertecknade stadgar. Våra stadgar är att följa deltagarnas ambitioner i deras professioner.

Imorgon kväll kliver jag in i den andra rollen som jag har sen i höstas. Jag är vald till president i vår Zontaklubb. Zonta är en internationell, politiskt och religiöst oberoende organisation till stöd för kvinnors villkor och rättigheter i världen. Vi stödjer olika bistånsprojekt i världen. Zonta är ett annat nätverk än våra nätverk för ledare.

Som president har jag ett ansvar för att medverka till programutvecklingen vid månatliga klubbmöten. Imorgon kväll har vi mötet hemma hos mig. Vi blir många och det blir fullsatt med damer från 24 års ålder och uppåt. Någon har hunnit att bli 70. I vårt hem är det Per som är kökschefen men jag tror att han uteblir från köket imorgon. Det är en ny utmaning för mig att leda ett kvinnligt nätverk som är en del i en större organisation med stadgar.

I Etärnkonsults nätverk för ledare har vi inga stadgar. Basen för lärandet är erfarenhetsutbytet mellan deltagarna och min uppgift är att följa kundernas ambitioner och utmaningar i vardagen. Vi stödjer erfarenhetsutbytet mellan deltagarna i en otvungen atmosfär.

Programmet för imorgon kväll är mingel, en bit mat, mitt miniego, några klubbärenden samt inval av tre nya medlemar. Det är värdefullt att delta och verka i olika nätverkssammanhang och att pröva andra ledarstilar.

Det är vintermåndag i Stockholm - Jag lär mig att gilla läget

Det är vintermåndag i Stockholm och jag kom hit i god tid. På fredag morgon hade bilen tinat i varmgarage och vi kunde planera hemresan från fjällvärlden i lugn och ro. Riktigt så enkelt blev det inte när det gamla spöket med varning för punktering dök upp. Det blev byte till reservhjul och färden hem började med viss oro. Max 80 km står det på däcket och vi hade 57 mil att färdas i ett vinter landskap med sträng kyla. Man blir snabbt nerkyld om man blir stillastående.

Jag ersatte bilens CD spelare med högläsning för chauffören. Om Jean Sibelius och hans hem. Så fort situationen avviker från sitt normala mönster så tvingas jag lära mig att gilla läget. Det var faktiskt trevligt med högläsning.

När vi öppnade dörren till vår våning på fredag natt kom nästa överraskning. Målarna hade disponerat våningen under jullovet för att måla om hall och serveringsrum i ganska mörka kulörer. Det blev en smärre chock när vi öppnade dörren men så fort saker och ting hade kommit omkring och jag hade städat bort allt slipdamm så tyckte jag att det var helt OK och t.o.m. riktigt bra.

Jag gillade läget igen.

Ett nytt år - ett oskrivet blad - inleds med sträng kyla när vi drar igång igen efter jullovet

Nu drar vi igång igen efter jullovet. Innan dess handlade nyhetsrapporteringen i media om det stora klimatmötet i Köpenhamn och oron för klimatuppvärmningen. Nu har den debatten tystnat för ett tag när vi alla fryser mer eller mindre i vårt avlånga land. I Änglagård är det -33 och där stannade grannens oljepanna i natt.

Jag sitter i Härjedalsfjällen och termometern visar envist på - 25 och stundtals lägre än så. I stugan har vi det varmt och gott men bilen den står ute och fryser. I flera dagar har vi väntat på bärgning. Batteriladdaren gav ingen hjälp. Bilen går inte att starta. Vi tror att den startar så fort den får tina upp i ett varmgarage i Funäsdalen, 25 km härifrån.

Tänk vad sårbara vi moderna människor är. Bilen är vår bäste vän när den fungerar. Den skänker oss frihetskänsla. Vi kan välja resmål och tidplan utan att ta hänsyn till medresenärer och kollektivtrafikens tidtabeller. Men får vi en punktering eller sträng kyla så är vi helt plötsligt frihetsberövade för några dygn.

Det är nog bra att ha både reservhjul, motorvärmare och manuell växellåda.

I det här fallet går det ingen nöd på oss eftersom vi kan kommunicera med omvärlden via nätet och mobilen. Kylskåpet är laddat och jag känner trots allt en viss tillfredsställelse med ett ofrivilligt stopp. Det ger utrymme for reflektion. Huvudsaken är att jag finns i Stockholm på måndag.