I chefsnätverken har vi inga dopceremonier

Vi flaggade för Melvin i vår lilla dopgåva med en bordsflagga där hans förnamn var ingraverade. Vi tänker oss att flaggan kommer fram vid alla hans kommande bemärkelsedagar. Vi träffades en kulen söndagsförmiddag vid den gamla kyrkan från 1100-talet i Färentuna, på Ekerö. I kyrkan var det värme när släktingar från när och fjärran kom och lille Melvin strålade på sitt allra bästa humör. Knappt fem månader gammal tycks han redan vara van att posera framför fotoblixtar och uppskatta all uppmärksamhet som riktas mot honom.

Efter ceremonin i kyrkan samlades släktingarna i församlingshemmet. Det var första gången som de båda släktleden samlades. Bara det var stort. Här serverades tårtan och presentöppningen tog vid. Vilken uppvaktning! Många vackra ord sades till det lilla barnet och vid presenterbordet fanns föräldrarna. Det var gåvor som kommer till hans glädje och lycka inom nära framtid och det fanns gåvor som han får nyttja först vid vuxen ålder. De skall sparas på framtiden.

Tidsaxeln är spännande! Finns givarna kvar i livet om 20 år, när han skall ta emot dessa gåvor. Det är inte säkert, men än mer fascinerande är tanken på att om inget oförutsett händer så kommer barnbarnen alltid finnas vid min sida resten av mitt liv.

En annan reflektion är att i dopet tas barnet upp i en gemenskap. Barnet får en tillhörighet i en kyrka och hans namn bekräftades vid dopfunten när prästen talade till Melvin och även i sin predikan. Vid dopet fick han också en gudmor och en gudfar som föräldrarna hade valt ut åt honom. Gudföräldrarnas uppgift är att finnas tillhands om någon tragedi skulle inträffa och de kommer också ha ett vakande öga för Melvin i det fortsatta livet. För mig blev det tydligt att dopceremonin har långt större betydelse än gåvorna som var vackert inslagna i hårda och mjuka paket. Det var nu som Melvin blev en individ i ett större sammanhang. Inte bara familjemedlem.

Många av oss kanske skulle må Gott av att bli "döpta" vid fler tillfällen än i bara startögonblicket. De finns alltför många som saknar tillhörighet i någon större gemenskap. Där har nog ordensällskapen en särskild betydelse för sina medlemmar med sina dopceremonier.

I chefsnätverk "fångar vi det okända med öppna händer"

En arbetsvecka går mot sitt slut och mina tankar kretsar kring det som har passerat revy under veckan. Det har varit en vecka med temakvällar där jag har fångat in nya kunskaper och insikter. Jag har tidigare berört Ami Lönnroths diskussion kring Empati och Kärlek. Två andra inslag var Pilates som vi bekantade oss med på Zontas klubbmöte och sen var det Gunnar Adler-Karlsson, GAK, som föreläste om sin bok "Ondskans biologiska ursprung". Här finns en del obehagliga sanningar och han menar att vi måste lägga om vår livsstil för att vi inte skall utplåna oss själva.

Det har också varit en vecka med planering för kommande möten, med mina chefsnätverk. Samtalen där kommer att handla om konjunkturväxlingen och några vill att vi diskuterar vägen till ett kreativt förhållningssätt. Att "fånga det okända med öppna händer" är en svår konst men jag tror att det är precis i det skedet vi är inne i nu. Lågkonjunkturen är ett återkommmande tema i media och det är snart sagt ett oundvikligt samtalsämne verkar det som. Jag var hos Simon, min skräddare, och hämtade ut mina kläder och även här kretsade samtalet kring konjunkturväxlingen. Simon, har också noterat förändringen och hittat sin väg till en för honom bra lösning. Han tog ut sin pension vid 61 års ålder och jobbar vidare, men med långa ledigheter. Han anpassar sina arbetstider till skolåret. Simon har valt att göra det som arbetsmarknadens parter på allvar diskuterar, nämligen lönesänkningar och arbetstidsförkortningar. Simon väljer att framöver vara längre perioder i Grekland och studera kulturen där.

Kan det vara så att när konjunkturen vänder så kommer vi att uppleva någon form av paradigmskifte? Kan det vara så att vi är på väg mot ett mer jämställt samhälle, där representationen av kvinnor och invandrare blir vanligare i maktpositioner och att vi sänker arbetstakten? GAK hävdade att det samlade värdet av våra pengar är 10 gånger större än värdet på vår samlade produktion. I så fall har vi ett gigantiskt underskott att ta i tu med.

Vi har haft en lång period där vi har haft problem med orimligt långa arbetsdagar, där kravet har varit på många chefer att ständigt vara uppkopplade och många har drabbats av ohälsa till följd av ett för högt uppskruvat tempo. Det är onekligen intressant att följa utvecklingen och jag ser fram emot många kreativa samtal i ledarnätverken.

Nya förutsättningar och Nya kunskaper

En ny dag innebär alltid nya förutsättningar och det vore ju förfärligt trist om man vet vad dagen i sin helhet har att ge. Vissa hållpunkter finns naturligtvis såsom inbokade möten och måltider. Därutöver planerar jag kommande möten och jag kommer att kontakta ett antal presumtiva kunder. I varje möte och i varje kundkontakt finns en potentiell öppning till nya möjligheter, insikter och nya kunskaper.

Apropå nya kunskaper så var vi på en temakväll igår där panelen under ledning av Ami Lönnroth försökte bena ut innebörden av två ord som Empati och Kärlek. Ami är intressant att lyssna till och hon väcker alltid nya tankar, i tal och i skrift. Panelen försökte tolka innebörden av dessa två ord och Ami hade lite statistik med sig i bakfickan.

Två saker blev i alla fall tydliga. I Sverige är vi inte duktiga på att träna och använda oss av vår medfödda begåvning. Empatin. Vi har reglerat bort våra medmänniskors behov av vårt stöd. Vid övergångsställena finns ljus- och ljudsignaler som talar om för gående när det är möjligt att passera, vi har massor av skyddsföreskrifter, en gigantisk omsorgsverksamhet etc. Vi tycks bli alltmer egotrippade.

Lite förenklat uttryckt så är kärleken beständig och den kan vi inte reglera bort behovet eller betydelsen av. Vi vet om att den är kraftfull och stimulerar till nya gärningar. Vid sjukdomsscenarior så är de många som har vittnat om dess läkande effekt etc.

Empatin är egentligen lika kraftfull om vi bara ger oss tid att sätta oss in i våra medmänniskors behov av råd och dåd. En medmänniskas empati kan nog ersätta många timmar hos olika handledare när vi känner vilsenhet och saknar stöd.

Dags att bryta upp

Dags att återvända till Stockholm City efter tre veckor i den norrländska glesbygden. Det är vid varje Uppbrott en omställning som skär i hjärtat. Samtidigt finns det så mycket som lockar i återvändandet till ett högre tempo, möten med fler människor, kulturaktiviteter och fram för allt alla deltagarna i våra chefsnätverk. Styrkan i vårt sätt att leva är att vi hela tiden tränas i att tänka tvärtom och exemplen är många. Det är fascinerande att endast 5 timmars bilåka kan ge så stora skillnader.

Livet på landet förutsätter att man inte har tummen mitt i handen. Snöröjningen på mark och på tak, vattenlås som fryser, vedeldningen som tar sin tid, vad gäller inredningen har vi gjort det mesta själva, inköpen måste planeras när det är långt till affärerna etc etc. I stan är det precis tvärtom. Allt som man kan tänkas behöva och mer därtill, finns att köpa i vår närhet

Ett annorlunda inslag i helgen var middagsbjudningen i Sundsvall. Värdparet gillar att sjunga. Kvällen till ära hade de tränat in ett operastycke och sjöng för oss till kaffet. Det blev en musikalisk salong som heter duga och det värmde.

Vi uppskattar alltså att byta miljöer, träffa olikheter och det är precis det som vi vill förmedla i våra nätverk för ledare. Kulturmöten inspirerar och det är där vi hittar nya lösningar. Det blir nog än viktigare framöver, att tänka tvärtom. Vår digitala värld ger oss oanade möjligheter.

Erfarenheterna från Chefsnätverkets besök i Mocambique - Skogsbruket var i fokus

Jag tänkte avsluta veckans bloggande och mitt reportage om våra upplevelser i Moçambique med några ord om ledningsarbetet i skogsbruket. Etärnkonsults Nätverk för Ledare besökte Moçambique för att studera ledningsarbetet i starten av en helt ny industrigren i landet. Västerås Stift satsar kapital och kunskap i ett biståndsprojekt där man utgår från landets enorma tillgångar i skog. Råvaran skall förädlas till mycket exklusiva byggnadsinredningar. Vilken utmaning!

Det finns ingen inhemsk efterfrågan men däremot räknar man med att produkterna går att sälja i industriländerna som Sverige och Tyskland exempelvis. Infrastrukturen i Moçambique måste byggas och utvecklas med transportvägar och hamnar för utlastning, samtidigt som man börjar att producera varorna som skall exporteras till andra kontinenter.


Här börjar man från noll. Alla maskiner, verktyg, manualer, ordningsregler, kollektivavtal mellan arbetsmarknaden parter etc. saknas. Eftersom medarbetarna inte kan läsa eller tala engelska så måste cheferna, visa varje arbetsmoment. Löpande bandet är en mänsklig kedja där man tillämpar handräckning. Flertalet av de anställda har aldrig haft en inkomst. De utkvitterade arbetskläderna med overall och ett par skor värderades i vissa fall så högt att man brydde sig inte om att återvända till arbetsplatsen. Det blev väldigt många intressanta och livgivande samtal med de rekryterade och erfarna ledarna från Zimbabwe och även inom resesällskapet. Några nyckelord för ledningsarbetet där är tålamod, empati och engagemang. Till detta krävs finansiell uthållighet hos biståndsgivarna!

Varför chefsnätverket åkte till Mocambique för att lära mer om ledningsarbete

Det är säkert många som undrar över vad vi kan lära oss om ledningsarbete i ett land som har 95% arbetslöshet. Ett flertal av befolkningen är analfabeter och kan inte prata engelska osv. Moçambique är ett av jordens absolut fattigaste länder samtidigt som dom har outnyttjade naturtillgångar. Ett flertal krigsherrar har varit där och raserat påbörjade utvecklingsarbeten.

Att leva och färdas genom det landet på åtta dagar var en mycket stark upplevelse. Här fick vi lära oss "team-building" i praktiken. Det behövdes inga modeller. Resesällskapet utsattes för utmaningar som matbrist, bränslebrist, osäkerhet om var vi befann oss eftersom vägvisare inte existerar. När solen går ner på kvällen vid 18-tiden, då släcks lampan. Det blir kolsvart. Vi hade en guide som satt på flaket i ett flertal mil på jordvägar och pekade ut färdriktningen åt oss. Förlorat bagage för halva gruppen var ett annat inslag. Jag kan göra listan mycket längre.

Men, det sägs att människan härstammar från Afrika och att genom olika folkvandringar så har en del av oss hamnat på våra breddgrader. Att komma tillbaka till alltings ursprung och klara påfrestningar under extrema förhållanden var lärorikt. Men den största nyttan med projektet var att det väckte så många tankar kring vårt sätt att leva. Det ställer existentiella frågor på sin spets och vad vill vi med våra biståndsprojekt?

Man växer som människa och vår syn på ledarutveckling är att det måste börja med individutveckling. Därför har vi gjort många ledarutvecklingsresor till andra fattiga delar av världen, som jag kommer att berätta om i min blogg. Vi har inte åkte hem oberörda någon gång. Den här typen av utbildningsresor är en del av vårt koncept: "Nätverk för ledare"

Chefsnätverket åkte till Mocambique för att lära mer om ledningsarbete.

Igår kväll diskuterades matupplevelser på radion medan jag fortsatte med mitt målningsarbete i ett gästrum på Änglagård. Jag associerade till flera minnen, men ett starkt sådant var när vi var en grupp på 10 personer, med chefer och ledare från våra chefsnätverk som åkte till Moçambique. Vi var där för att lära mer om ledningsarbete. Vi åkte 120 mil i jeepar på jordvägar från Malawi till Beira vid kusten i Moçambique. Vi tog del av ett gigantiskt ledningsarbete där Västerås Stift investerar i skogsnäringen. Ett biståndsprojekt som syftar till att skapa arbetstillfällen för den inhemska befolkningen. Många av cheferna vi mötte, var före detta jordägare i Zimbabwe som hade flytt från hemlandet. I Moçambique råder 95% arbetslöshet. Väldigt många är analfabeter och gläds åt att äga ett par skor! Det mesta av modernisering i landet är ännu ogjort. Folk vandrar längs vägarna i totalt mörker.

På hemresedagen blev vi hembjudna till biskopen i Maputo på lunch. Han och ett av hans barn kunde engelska men inte frun som hade lagat en fantastiskt god och festlig lunch. Många olika byttor med grönsaker, bönor och kött. Därefter en läskande efterrätt. Biskopen visade stolt upp fotografier från Stockholm som han hade besökt några år tidigare. När det var dags att lämna värdparet för att åka ut till flygplatsen för att påbörja den 24 timmar långa hemresan, ville frun visa köket. Stolt gick hon före oss ut till ett plåtskjul på gården. Här på ett jordstampat golv och med en eldstad mitt på golvet hade hon tillagat den mest fantastiska lunchen! Deras barn sjöng för oss utanför plåtskjulet.

Vi häpnade och vår privata plan på att blåsa ut ett modernt kök i Stockholm kom av sig i flera år.

Enkelheten duger och är ofta den bästa!