I chefsnätverken diskuteras existentiella frågor - Är pensioneringen ett delmål?

I våra chefsnätverk diskuteras allt oftare existentiella frågor. Det kan ju bero på att vi har så lång erfarenhet av att leda våra nätverksmöten och att många av deltagarna följer oss i väldigt många år. Samtalet fördjupas och förtroendet ökar över tiden. Det märks bland annat när vi nu har bjudit in till ett annorlunda nätverksseminarium i kombination med vårt 25-åriga liv som egna företagare.

En central fråga som deltagarna återkommer till är förhållningssättet till 65-årsdagen och förestående pensionering. Hur kan man organisera sitt liv efter 65? Är själva 65-årsdagen ett slutmål på karriären eller är det en vändpunkt intill något nytt? Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att den dagen är ett delmål och målet är att förverkliga sig själv. Då behöver man tid och rum för att göra helt andra saker än att gå till sitt arbete.

Ibland möter jag personer som stormtrivs i sitt nya liv och har hittat spännande saker att göra som är stimulerande och utvecklande, men det behöver inte betyda att det är nya intäktsmöjligheter i sikte.

När andan faller på .....

När andan faller på. Det är inte lätt att alla gånger förutse vad som hända skall och hur jag kommer att reagera inför vissa scenarier. Det finns olika typer av individer från den ordningssamma kontrollmänniskan till den som tömmer brevlådan när andan faller på. I svenska språket har vi ett ord som vi är ensamma om, nämligen LAGOM. Det är neutralt och inte på något sätt utåtagerande eller översvallande. Vi lägger oss i mittfältet och rättar in oss i ledet. Ändå har vi konflikter oenigheter på våra arbetsplatser. Vi håller tyst och fattar demokratiska beslut. Men så finns det alltid avvikande personer i grupper och arbetslag. Dom agerar efter mottot, "när andan faller på". Var det det fenomenet som hände när den socialdemokratiska valberedningen valde att överraska såväl väljare som initierade inom partiet? De valde ett för många okänt namn. Modigt att fatta beslut efter hur andan faller på. Det kan bli både rätt och fel beslut. För egen del så fattas många av mina beslut efter hur andan faller på. Det här inlägget är ett sådant exempel.

Reflektioner från helgen

Det går inte att ta miste på det lilla barnets entusiasm och nyfikenhet som sprudlar överallt och i de mest vardagliga situationer och till synes händelselösa. Att kliva ombord på bussen med lille Melvin snart 2,5 år gammal är ett stort äventyr för honom och han hälsade stolt på chauffören "Hej, Åka Buss!" Inte nog med det, utan sedan spelade han rollspel för oss och visade hur han klev ombord på bussen och hälsade: "Hej, Åka Buss!"

Vi samtalade även med en idag 85 år gammal släkting med tydliga minnen från det andra världskriget. Det är inte så ofta vi talar om förgångna tider utan samtalen kretsar alltför ofta kring nuet och morgondagen. Det var ett värdefullt samtal och historiebeskrivningen blir mer verklig när man får den kompletterad med målande berättelser från den generationen som var med om tragedierna när de utspelade sig.

Det är något vi borde göra oftare att lyssna till den äldre generationens historieberättelser.

Tack Melvin och Anton!

Det perfekta ledarskapet visar dirigenten prov på

Att se en dirigent som med högsta inlevelse dirigera sina "medarbetare" och med trygghet lämna proffset åt sin gärning utan att störa henne, är en upplevelse.

Igår var vi på konserthuset och upplevde hur en ung kvinnlig pianist, blott 22 år gammal, sitter vid flygen och med ett sådant flyt och inlevelse låter händerna glida över tangenterna var fantastiskt.

Fler arbetsledare borde låta proffsen verka i fred. En av mina nätverksdeltagare brukar säga; "för mig kvittar det vem som är min chef, bara hon eller han inte stör mig i mitt arbete".

Konserthuset är en utmärkt plats för att studera ledarskap på och njutbart samtidigt!

I chefsnätverket talade vi om relationer och hur man lämnar sin arbetsplats

Hur skall man lämna sitt förvärv och arbetsplats efter 35 års trogen tjänst i ett framgångsrikt industriföretag? Den frågan funderade vi kring när en av mina nätverksdeltagare skall lämna tjänsten och överlämna stafettpinnen till en yngre medarbetare. Risken är naturligtvis att man bejakar alla medarbetares rop på hjälp intill att man lämnar skutan och gör sig själv som oumbärlig. Begreppet trösta - lindra och bota nämndes i sammanhanget. Tröst och lindring kan den avgående ge vid akuta problem i produktionen men uppgiften och ansvaret för att bota måste man trots allt ge till den som tar över stafettpinnen. Hon eller han får se till att problemet inte uppstår igen och leta efter orsaken till problemet.

Det är tufft för många att lämna över men jag möter erfarna chefer i min vardag som får ett konsulkontrakt som "avskedsgåva". Arbetsgivaren sätter in några hundra tusen på den avgående chefens konto och plockar ut timmar för motsvarande belopp vid behov.

Relationer är ett nyckelbegrepp som hela resonemanget vilar på . Om det finns bra relationer mellan avgående och tillträdande så kan man under en begränsad tid fundera kring begreppet trösta - lindra och bota.

Om katastrofen i Japan och dess följder

I dagsläget talar media om katastrofen som att den handlar om Japans folk. Makthavarnas budskap nu handlar om att Tokyoborna förbereds på det värsta scenariot och att man i så fall får lämna området. Men vart skall dom ta vägen, dessa 35 miljoner individer? Att tvingas lämna hem och fosterland är en ofattbar tragedi i sig men är det egentligen rent logistiskt möjligt? Hur lång tid tar det att flytta alla dessa individer och hinner dom evakuera området innan strålningsskadorna är ett faktum?

I förlängningen kan man inte begränsa skadan till Japans folk. Effekterna och biverkningarna kommer att drabba oss alla på ett eller annat sätt. Hur stort område kan bli kontaminerat med radioaktivt nedfall? Världekonomin påverkas och den industriella världen kommer att få andra maktcentra. Miljörörelsen kommer få oss att stämma till eftertanke som aldrig förr. Vetenskapsmännen får ta in oförutsägbara händelser i sina bedömningar. Etc

Det är kanske bäst att trots allt förlita sig till tingens ordning och inte bygga skräckscenarier intill sin egen husknut.

Om Japans naturkatastrof och konsten att acceptera tingens ordning i ett fullständigt kaos

Vi är många som berörs och har svårt att fatta vidden av de katastrofer som nu drabbar Japans folk. Vi matas med bilder och rapportering från media. Tillståndet förvärras från timme till timme så länge som kärnkraftverken hotar livets förutsättningar och efterskalven fortsätter. Siffran för antalat döda stiger hela tiden.

Det jag samtidigt imponeras av är japanernas kollektiva lugn. Olika individer konstaterar framför TV-kameran om den personliga tragedin de har drabbats av men verkar samtidigt så förberedda på att den här typen av katastrofer får dom leva med. I morse hörde jag en japanska som forskar i svensk kärnkraftspolitik i Sverige. Hon var så bestämd att i nuläget skall vi koncentrera oss på att rädda de som räddas kan och i ett senare skede kan vi diskutera de politiska ramarna. Ett Japan utan kärnkraft är otänkbart var hon så tydlig med.

Överlag känns det som att de kan acceptera "tingens ordning" och anpassa livet efter den. Den bilden har jag inte fått från rapporteringen från andra naturkatastrofer i andra delar av världen. Finns det i generna eller har man lyckats med att träna folket till att acceptera tingens ordning?

Vi tror i en skyddad tillvaro att vi kan bestämma över tingen!

Om chefsnätverk på Landsort

Apropå funderingar kring vårt nästa tema för chefsseminarium på Landsort. Vad vill jag göra när jag blir stor? "Det finns alltid mer att göra och det mesta är ännu ogjort, har Ingvar Kamprad sagt.
Konsten är bara att sovra bland allt som är ogjort och prioritera från en okänd "to-do"lista.

Juholt delar ut paraplyer istället för livlinor

Så har den socialdemokratiska valberedningen enats om förslag till ny partiledare. Om honom vet jag inget men han lovar att sträcka ut ett paraply till de som står i regnvädret.
För mig låter det mer sympatiskt att kasta ut en livlina så att de som står i regnvädret kan flytta sina positioner och hamna i solskenet istället.

Under ett paraply i regnväder är tillvaron kylig och tråkig.

Att vända blicken och titta bakåt ger nya dimensioner

Flyttfågeln, som vår granne i Vike kategoriserar mitt mobila liv, är tillbaks igen. I Stockholm lyssnade jag till en kvinna med många strängar på sin lyra. Jag talar om Margareta Skantze som är författare, skådespelare, dramatiker och kulturskribent. Hon har bland annnat intresserat sig för kvinnans historia i ett jämställdhetsperspektiv. Inom parentes undrade hon vad menar vi med jämställdhet? Är det att vi kvinnor skall bli likadana som män?

Nåväl, en av hennes poänger är att det är reformationen som har varit ett hinder i kvinnans utveckling. Dessförinnan så har kvinnan haft en stark ställning i många kulturer, exempelvis inom grekiska mytologin, naturfolken och inom katolicismen. Kvinnan har stått för klokhet, intuition, kvinnlig list och beskydd. I vissa sammanhang har vi t.o.m. liknats vid gudar eftersom det är vi som föder fram nytt liv till jorden. "Gud skapade människan"
Efter reformationen har inte många starka kvinnogestalter lyfts fram i historieböckerna.

Vi fick känna på vädrets makter

Vi fick känna på vädrets makter. Från fantastisk vårvinter på Änglagård till ett vinterlandskap i fjällvärlden. Det blåste kraftiga vindar, stundtals storm, så fjällplatåerna bjöd på hårt motstånd.
Där, i motståndet, finns energier och kan man lära sig konsten att överbrygga motståndet så finns det per automatik en energiöverföring.

Det känns gott och välgörande att ta dagen som den kommer och 2-åringarna tycks inte bry sig om solen skiner eller om det råkar blåsa. Det går att lära barnen att bli naturälskare.
Ikväll återvänder vi till Änglagård och vardagen efter fyra fantastiska dygn med barn och barnbarn. Jag fortsätter till Stockholm på en snabbvisit där.

Sportlovsvecka

Det skall börjas i tid med träningen för att nå stora framgångar. Det gäller det mesta här i livet och även skidåkning.
Våra söner far till fjälls med var sin 2-åring och trotsar vädrets makter. Vi, faföräldrar, ansluter och ikväll åker vi till Härliga Härjedalen. Tre generationer ägnar den andra halvan av sportlovsveckan till skidåkning.
Vi fokuserar inte på några sportsliga framgångar men vi ser fram emot mycke nöjsamma 4 dagar i fjällen.

Men, 2-åringarna, Melvin och Astrid, skall nog göra entré i slalombacken.

Ledaren är vägvisaren

Att visa vägen in i en organisation är en av ledarens uppgifter men ibland måste ledaren finnas med i den andra änden också. Men hur? Det är en fråga som lyfts ibland i nätverkssammanhang.

Vägen ut kan också diskuteras efter den nya pensionsordningen. Den är komplex för arbetsgivaren när arbetstagaren har rätten att själv välja tidpunkt för pensioneringen.