Om Japans naturkatastrof och konsten att acceptera tingens ordning i ett fullständigt kaos

Vi är många som berörs och har svårt att fatta vidden av de katastrofer som nu drabbar Japans folk. Vi matas med bilder och rapportering från media. Tillståndet förvärras från timme till timme så länge som kärnkraftverken hotar livets förutsättningar och efterskalven fortsätter. Siffran för antalat döda stiger hela tiden.

Det jag samtidigt imponeras av är japanernas kollektiva lugn. Olika individer konstaterar framför TV-kameran om den personliga tragedin de har drabbats av men verkar samtidigt så förberedda på att den här typen av katastrofer får dom leva med. I morse hörde jag en japanska som forskar i svensk kärnkraftspolitik i Sverige. Hon var så bestämd att i nuläget skall vi koncentrera oss på att rädda de som räddas kan och i ett senare skede kan vi diskutera de politiska ramarna. Ett Japan utan kärnkraft är otänkbart var hon så tydlig med.

Överlag känns det som att de kan acceptera "tingens ordning" och anpassa livet efter den. Den bilden har jag inte fått från rapporteringen från andra naturkatastrofer i andra delar av världen. Finns det i generna eller har man lyckats med att träna folket till att acceptera tingens ordning?

Vi tror i en skyddad tillvaro att vi kan bestämma över tingen!